kajic

Jul 19

if you love me dont try to change me
if you put a cage around me i will stay but my smile will fade
when i see that the cage is yours i will become sad
i will ask myself why a cage was put around me
i will ask you
you wont know what to say
you will say that you love me
but you loved me because i was free
because you didnt know where i would go
what i would do
you were afraid that i would go away
you couldnt imagine how that would be
so you build your cage
and made me go away


Jul 16

Om det finns något som jag är riktigt bra på så är det att bli kär. När mina förälskelser går åt helvete—det gör de nästan alltid—och jag sitter uppe mitt i natten och grämer mig, inser jag ibland att att det snart kommer hända igen. Med en person som jag ännu inte träffat men som ändå helt säkert kommer vara fantastisk. Som redan är fantastisk. Om jag på något sätt kunde bli varse alla dem som jag ännu inte hunnit förälska mig i, och sysselsätta mina tankar med dem alla, så skulle jag nog aldrig vakna ur den drömmen igen. Det vore en vacker dröm att aldrig vakna ur. Jag önskar aldrig att det inte hade hänt. Det finns något skönt i att önska, sakna och vilja så hårt att varje tanke färgas röd. Om jag någonsin ångrade fallet skulle jag också bli av med förmågan. Vad skulle det finnas för någon mening med det? Med något sen? Om jag inte kunde bli kär på samma sätt som jag varje dag, utan undantag, blir hungrig och törstig, vad skulle jag ha för anledning att vakna? För min egen skull? Skulle jag vara fåfäng nog att lura mig själv att jag är något utan någon annan? Tro att morgonen väcker mig och inte mina drömmar? En tanke som inte kan lämna mig och bli någon annans, min kropps värme utan en annans att likna sig vid och min beröring utan någon som gör den sin. Mina drömmar utan någon som ser dem och min önskan och fruktan utan någon som lyssnar. Vad finns det mening med något alls om inte hela min existens kan få lov att samla ihop sig till en glödande droppe och ingen annan någonsin får se den droppen vibrera, höra den skapa ett ljud som fortsätter fortplanta sig genom evigheten långt efter att den var jag och jag inte längre är?


May 29

I found a dock yesterday. I meant to read in the sun but when I lay down to rest for a while I fell asleep. The band at the bar next door was playing lousy covers that I enjoyed and every now and then a ride-the-duck bus dove into the water with a cheer that made me smile. It was nothing like the endless ocean or it’s restless waves. It was quiet. The deep blue sky was dark, almost black. It lay down next to me and told me its dreams and its dreams we dreamt. And then I awoke and the sky had left, it had already left.


Feb 20

Maybe I’m not worth it
Maybe you’re just in love


Dec 30

We stand in front of the mirror. The room is barely lit and our reflection is but a faint image in the fluttering light. I stand behind you, kissing your naked neck, my arms around you, pulling you closer. You stand with your body bent backwards, softly shaped into a trembling crescent. Your eyes are closed hard shut and your fingers move jerkingly through my hair.


Nov 1
“We are, as a species, addicted to story. Even when the body goes to sleep, the mind stays up all night, telling itself stories.” (via readmill)

Oct 7

You are on a tiny island at the end of the world. It takes you a minute to go from one side to the other, and a hundred and eighty eight seconds to walk all the way around. You know because you have counted the seconds a thousand times. A thousand times you counted the seconds, and a thousand times then again. A stone’s throw away is the rim of the world, stretching endlessly in both directions. At its edge starts nothingness. Where it drops falls the sea in a wordless cataract. The utter silence with which it falls is the most frightening thing about it all. But its silence also makes you feel closer to the stars at night. You look at the stars and ask them why you are here. They are always silent, silent like the sea that falls.


Oct 6

I look to my left and see a boy with silent eyes looking up at me. I remember my gaze pointing up like that. My mother is holding my hand. Her touch is warm and it comforts me. I look up and see a man who sees without seeing. My eyes are silent but he is awaken by them. He turns his head to the right and looks into my eyes. He remembers me.


Oct 5

Trädet skyggar tillbaka, drar undan armarna och kröker sig bakåt. Löven skakar av ansträngning. Det väntar. Det vet att vänta. Att vänta på ljuset och på regnet, natten och nattens slut. På att befrias från ljusets blick och att höra fåglarnas skära sång.
Hon återvänder långsamt till sig själv. Hon slappnar av. Hon har glömt. Alla hennes tidigare andetag har funnits till för ett enda ögonblick. För ögonblicket som är nu. Bråkdelen av det ögonblick under vilket inget enda av hennes blad har hunnit förflytta sig. Han tar ett oändligt andetag och uppfylls helt av det. Alla andetag, allt vatten och all vind, allt har haft en enda önskan. Att det här andetaget skulle bli till. Hon väntar. Hon minns ingenting. Inte för att han inte kan utan för att minnen inte spelar någon roll. För att ögonblicket som är nu redan har glömt.


Sep 21

A shiny bubble

An awful long time ago, I cannot recall precisely when it began, for I was very small, and my memories would often run away to play at dawn, the grown-ups taught me how to create a shiny bubble around myself, shimmering and humming with all colors of light.
At all times, they said, I must make sure that it is in place, and just as important, my mother would go on, was to mind it round other children in town, both the small, but also the tall.
Our childish drops were thin and soft, faintly visible and barely aloft. But with greatest care, we held them restrained, for so were we told and so were we trained.
Always we kept them right in their place. We knew, of course, how important it was. We knew it well, and we would never forget. I saw mine as I fell asleep, and then again when I opened my eyes, from ghoulish nightmare or gentle sleep.
Often we played games to contradict and to spite them. We would laugh and test and poke at their bars. We would giggle and dare each other to cross their walls. But we didn’t see how they stiffened with every pass, how they grew higher with every laugh.
After that awful day, on which children grow up and turn into the strangest gray, we never played or told silly jokes again, and we made fun of our bubbles never again.
A grown-up bubble swirls and shifts in a color milky white, that horrid white of a cataract. My own made the outside world bloodless and stale, and engulfed me in a fog thick and pale. It distorted my appearance and hid my face, but it protected me and I felt ever so safe.
Time passed and my bubble turned opaque, got marked with specks of yellow and black, old traces of strangers who had been pushed back. It was now harder than a dinosaurs egg and it protected me from all, all which could ever do me harm. Forever thereafter, it would let no one inside, and no one would ever dare come out.


Aug 4

en liten spindel

det finns en spindel
en mycket liten spindel
han bryr sig inte
om att fånga flugor
bin eller små fjärilar
i sitt nät

andra spindlar skrattar ofta
åt den lilla spindeln
för att han inte vet
att göra en fluga förnär
att fånga ett bi
eller ta en liten fjäril isär

den lilla spindeln
han bryr sig inte
för han vet att fånga
en regnbåge i en droppe
och varje morgon sätta droppen
på huvudet som en hatt

han gör hatten lite för stor
så att den glider ner
över hans många ögon
och när han sedan tittar
genom regnbågen
som skimrar och dansar däri
på en fluga, ett bi
eller en liten fjäril
då dansar den lilla flugan
det lilla biet
och den lilla fjärilen
så skimrande, så vackra
att han aldrig kommer göra
någon enda förnär


Aug 2

drawing your soul

when the breaths
stop chasing each other
she sneaks out
draws your soul
next to mine
with her finger
traces the contours
of your skin
your face
your lips
kisses you softly
then she wakes me
pointing proudly
at the dream
she gave life


Jul 31

när solen sjunker ner i havet

när solen sjunker ner i havet
och himlen sluter sig
drar ihop sig till glödande hårda korn
avtäcker kring dem en svindlande avgrund
när jag så sluter ögonen och sömnen sluter sig kring mig
vaknar jag genast där dit solen föll
ser hur hon vilar pa vattenytan
driver långsamt och drömmer om natten


ett hus av blommor

ett hus av blommor
röda små söta blå
tak av skärvor fallna
vita sköra skina blå
väggar av rankor vävda
silar strålar gyllenblå
fönster som ljuset holka
kisar drömmer om det blå


Page 1 of 4